Josefine

Va trött jag är på mina känslor. Jag känner mig sjukt ensam till & från, övergiven på något sätt. Även fast jag vet att jag har massor med människor runt omkring mig som verkligen bryr sig om mig! Och jag bryr mig om dem, dem vet vilka dem är<3

Men ja känner mig så låst nu, kan knappt gå ut med vagnen pågrund av smärtan neråt. Därför måste ja ha någon om kan dra den. Daniel är ju inte hemma ständigt, dessutom kan han ju inte passa upp på mig hela tiden. Fy jag vill bara kunna röra mig igen..

Sen är jag trött på mitt självförtroende, jag har inget. Hur kan man ha det när man ser ut såhär? Åh, jag vill känna mig lite fin igen. För det går inte känna sig fin i mjukisbyxor & tshirt!! Och med världens bula.. haha!! Åh va trött ja blir, sitter & skrattar för mig själv, även fast jag egentligen bara vill lägga mig ner & gråta & vakna upp när våran lilla bebis är ute.

Jag trodde aldrig att man kunde känna sig såhär när man gick över tiden. Jag har ju förstått innan att det varit jobbigt, men såhär? Gu, känslorna bara väller över mig, och alla kommentarer som folk fäller hela tiden är ännu värre.

Jag ska njuta när vår lilla är här, jag ska njuta av att läsa alla mina inlägg den senaste tiden, vara stolt över mig själv som klarar mig igenom det här. Jag har egentligen inget val haha, men jag ska vara stolt över att jag håller humöret uppe även fast jag har tusen känslor som rent ut sagt rusar igenom kroppen ständigt, förvärkar som gör mig helt matt, en kropp som knappt tar sig framåt...

Nu ska jag avsluta. Ska mysa ner mig framför tv:n en stund! Och hoppas på att den kommande natten/morgonen är tiden då min lilla vill komma :)

Puss