Josefine

Våren 2011 fick vi flytta hemifrån i 2 månader till en stuga mitt ute i skogen utan vatten, varje helg bodde vi i en husvagn jag & barnen pågrund av mögelskador i våran lägenhet, Novalii åkte på lunginflammation 3 ggr irad, jag försökte vara en supermamma till Novalii & Liam som då bara var 3-4 månader, jag jobbade, tog körkortet & min mormor förlorade kampen mot sin cancer.

I sommras började hjärtklappning och min puls som rusade, fick åka ambulans från jobbet med på kopplad ekg & syrgas. Hade dubbelslag & högt blodtryck. Men inget fel på hjärtat.

Cyklade till & hem från jobbet varje dag, runt 1½mil. Jobbade & stressade som en tok. Kom hem Och bytte av med Daniel som åkte till jobbet, full rulle med barnen tills sovdax. Och så började allt om dagen efter. -13kg på 2månader, jag trodde jag va duktig, men nu i efterhand fattar jag varför jag gick ner så pass fort. Åkte in till vrinnevi pågrund av magsmärtor, men inget fel hittades..

Hösten va lugn, jag kände mig långsam, ensam & orkeslös.

Vintern har varit en berg & dal bana med deprissions perioder, jag mår dåligt ca 2-3 veckor utan någon som helst lust för någonting, klarar inte av en sån enkel sak som att laga mat, att gå till dagis med Novalii. Efter den här perioden blir jag överaktiv, ska städa, göra om hemma, det enda som snurrar är att jag måste hinna göra allting jag inte gjort. Och det innebär att skrubba en lägenhet från topp till tå på 106kvm dagligen och även här vara en "supermamma".

Mitt senaste besök på sjukhuset blev pågrund av huvudvärk i 14 dagar, där huvudvärken inte alls berodde på bihålsinflammation, utan stress & deprission, nu ska jag få börja prata en psykolog, så nu ska allt ställas till rätta i själen. Tänk så illa man gör sig själv utan att ens tänka på det.

När har jag fått tiden att bearbeta det? När fick jag tiden att gråta ut? Jag ska alltid vara stark..

Jag är jag. Deal with it, or leave it.

Jag hoppas på ett underbart år 2012.